Ingen människa är illegal. Eller, hur var det nu igen?

Sommaren har hunnit bli ett minne blott när jag några dagar in i oktober månad raskt vandrar genom högen med röd-gula löv. Jag är på väg till en gymnasieskola i en av Stockholms södra förorter. Jag skall för första gången, efter sex månader, återigen få möta R. En 17-årig flicka med drömmar och ambitioner. Med fast och beslutsam blick. Och med högt ställda mål i sitt liv.

Precis när jag är på väg att korsa över den tämligen obefintliga skolgården hör jag någon ropa mitt namn. Jag vänder mig om och upptäcker R. Med snabba steg, ett rosenrött ansikte och med håret flygandes åt alla håll tar hon världen i sin famn där hon går.

Hon kommer fram, kramar om mig. Hårt. Båda är glada över att se varandra. Efter några korta hälsningsfraser går vi in i skolan. Vi sätter oss i ett avskilt hörn i skolcaféet. R är osedvanligt glad. Många förbipasserande hälsar på henne under tiden vi pratar. Och hon vinkar glatt tillbaka. Jag gläds åt förändringen som jag noterar. För ett främmande öga skulle vetskapen om att R bara några år tidigare varit utvisningshotad te sig ofattbar. R ser ju ut precis som alla andra ungdomar på skolan. Levnadsglad.

Annat var det dock för två år sedan, då jag för första gången träffade R. I en kyrka, någonstans i vårt avlägsna land, gömde en mycket vänlig själ några utvisningshotade familjer. Det var således då som jag för första gången kom i kontakt med representanter för nätverket IMäl (Ingen människa är illegal).

R:s föräldrar hade varit aktiva regimkritiker i sitt hemland. Länge trodde och hoppades familjen att de inte skulle behöva drivas på flykt. Att förändringar, till det bättre, var tvungna att ske. Men, deras hopp var förgäves. Efter några avgörande incidenter gav de sig iväg.

Familjen hamnade så småningom i Sverige och ansökte om uppehållstillstånd. R var mycket klipsk och lärde sig svenska väldigt fort. Hon kom att alstra rollen som en länk mellan Sverige och familjen. Hon bev vuxen i förtid.

R och hennes familj fick avslag på sin ansökan. De överklagade, men utan större framgång. De tvingades gå under jorden. Efter många påtryckningar från vänliga medmänniskor, som slöt upp vid familjens sida och efter en aktiv medial uppmärksamhet, fick R och hennes familj så småningom uppehållstillstånd.

R:s livsöde är inte så olik de tusentals barn, kvinnor och män som kommer till vårt land i hopp om ett bättre liv. Men R och hennes familj tillhör de få undantagen som trots allt fått möjligheten att erhålla permanent uppehållstillstånd. Verkligheten ter sig mycket annorlunda då alldeles för många skickas tillbaka till länder som inte vill ta emot dem. Alla dessa människor som ger en helt ny innebörd till uttrycket Persona non grata eller på ren svenska icke önskvärd person. Alla dessa människor som runt om i världen benämns som illegala trots att en sådan term både är överflödig och i grunden felaktig.

När jag går tillbaka från mitt möte med R kan jag inte låta bli att undra hur en människa överhuvudtaget kan anses vara illegal. Jorden och dess rikedomar tillhör ju oss alla. Det avgörande steget borde inte bestämmas utifrån turen att få födas i rätt land och av rätta föräldrar. Jag vill gärna tro att lite mer än så är vi ändå skyldiga varandra. Eller, hur var det nu igen?

En människa, som du och som jag?

Det finns saker som vi inte talar högt om. Saker som existerar och som vi helst av allt, på ett eller annat sätt, väljer att blunda för. Saker, vars existentiella fortlevnad bestäms och avgörs genom våra handlingar. Och genom ständig förnekelse.

Det finns saker som både berör och upprör. Men som av någon outgrundlig förklaring lämnar en negativ klang, trots att vi inte ens känner till det. Och trots det faktum att bakom varje sådan sak står en annan varelse. En människa med känslor och drömmar. Precis som du. Precis som jag. Bortom utsidan. Inuti.

För det är väl på så vis att rädslan för det okända och det oidentifierbara har, i denna värld, kommit att nå oanade höjder. Samma rädsla som även kommit att skapa oanade följder, för de som har haft oturen att drabbas.

En sådan sak är den omdebatterade slöjan. Dess vara eller icke-vara i det svenska samhället har, milt sagt, ifrågasatts. Och själv kan jag faktiskt inte låta bli att undra vad det är med slöjan som de facto är så skrämmande. Så utmanande. Hur har denna bit av ett tyg, per definition, omedelbart kommit att vara synonymt med förtryck? Är vi inte, i dagens värld, mer upplysta än så att vi faktiskt kan skilja mellan rätt och fel? Mellan en människa som frivilligt väljer att bära denna bonad och mellan en som blir tvingad till samma gärning? Är vi inte åtminstone skyldiga till att undersöka huruvida det ena eller det andra förhåller sig i verkligheten, innan vi dömer på förhand? För, som sagt, bakom varje slöja finns det en annan människa. Som du och som jag. Med känslor och med drömmar.

Jag, Du, Vi och De

Som barn tyckte jag relativt illa om mig själv. Jag ogillade mitt mörka, lockiga hår. Mina mörka ögon. Och min annorlunda bakgrund.
Jag vill inte säga att jag hatade, då det är ett så starkt och värdeladdat ord. Men ord ja, ord har en tendens att missbrukas. Allt som oftast.
Jag vill minnas att min största önskan, under dessa ungdomsår, var att få bli svensk. Jag skämdes för mina föräldrar som talade svenska med brytning. Jag skämdes för allt det som var jag.
Anledningen till det, nu i efterhand, är svår att finna. Möjligtvis kan förklaring ges utifrån medias starka förankring i de svenska TV-sofforna. Av en, för mig oförklarlig, anledning tycktes jag aldrig i dessa otaliga program se någon som ens liknade sådana som mig. Och i den lilla staden där vi bodde fanns det väldigt få familjer med utländsk härkomst. Nästintill alla som jag således kom att umgås med var till synes etniska svenskar. Ingenting fel med en sådan uppdelning i sig, men för en ung människa med en avvikande bakgrund, var det per automatik bäddat för en själslig konflikt. Rädsla för utanförskap och otillräcklighet kom därmed att klamra sig fast vid mig under en lång tid framöver.
Det var även då som min uppdelning i "Jag, Du, Vi och De"-känslan kom att utformas. Mot min vilja upptäckte jag att människors öde fortfarande avhängiggjordes av dess härkomst. I 90-talets Sverige, Skandinavien, Västeuropa. Bilden var påtagligt skrämmande.