En människa, som du och som jag?

Det finns saker som vi inte talar högt om. Saker som existerar och som vi helst av allt, på ett eller annat sätt, väljer att blunda för. Saker, vars existentiella fortlevnad bestäms och avgörs genom våra handlingar. Och genom ständig förnekelse.

Det finns saker som både berör och upprör. Men som av någon outgrundlig förklaring lämnar en negativ klang, trots att vi inte ens känner till det. Och trots det faktum att bakom varje sådan sak står en annan varelse. En människa med känslor och drömmar. Precis som du. Precis som jag. Bortom utsidan. Inuti.

För det är väl på så vis att rädslan för det okända och det oidentifierbara har, i denna värld, kommit att nå oanade höjder. Samma rädsla som även kommit att skapa oanade följder, för de som har haft oturen att drabbas.

En sådan sak är den omdebatterade slöjan. Dess vara eller icke-vara i det svenska samhället har, milt sagt, ifrågasatts. Och själv kan jag faktiskt inte låta bli att undra vad det är med slöjan som de facto är så skrämmande. Så utmanande. Hur har denna bit av ett tyg, per definition, omedelbart kommit att vara synonymt med förtryck? Är vi inte, i dagens värld, mer upplysta än så att vi faktiskt kan skilja mellan rätt och fel? Mellan en människa som frivilligt väljer att bära denna bonad och mellan en som blir tvingad till samma gärning? Är vi inte åtminstone skyldiga till att undersöka huruvida det ena eller det andra förhåller sig i verkligheten, innan vi dömer på förhand? För, som sagt, bakom varje slöja finns det en annan människa. Som du och som jag. Med känslor och med drömmar.