Jag, Du, Vi och De

Som barn tyckte jag relativt illa om mig själv. Jag ogillade mitt mörka, lockiga hår. Mina mörka ögon. Och min annorlunda bakgrund.
Jag vill inte säga att jag hatade, då det är ett så starkt och värdeladdat ord. Men ord ja, ord har en tendens att missbrukas. Allt som oftast.
Jag vill minnas att min största önskan, under dessa ungdomsår, var att få bli svensk. Jag skämdes för mina föräldrar som talade svenska med brytning. Jag skämdes för allt det som var jag.
Anledningen till det, nu i efterhand, är svår att finna. Möjligtvis kan förklaring ges utifrån medias starka förankring i de svenska TV-sofforna. Av en, för mig oförklarlig, anledning tycktes jag aldrig i dessa otaliga program se någon som ens liknade sådana som mig. Och i den lilla staden där vi bodde fanns det väldigt få familjer med utländsk härkomst. Nästintill alla som jag således kom att umgås med var till synes etniska svenskar. Ingenting fel med en sådan uppdelning i sig, men för en ung människa med en avvikande bakgrund, var det per automatik bäddat för en själslig konflikt. Rädsla för utanförskap och otillräcklighet kom därmed att klamra sig fast vid mig under en lång tid framöver.
Det var även då som min uppdelning i "Jag, Du, Vi och De"-känslan kom att utformas. Mot min vilja upptäckte jag att människors öde fortfarande avhängiggjordes av dess härkomst. I 90-talets Sverige, Skandinavien, Västeuropa. Bilden var påtagligt skrämmande.